En kort sekvens ur en inte så fancy vardag
”Kör nedåt” meddelar den artificiella rösten redan innan man hunnit trycka på någon knapp. Jag trycker in det gröna E:et och väntar i evighet på att dörrarna ska stängas. Tänker som så många andra dagar att jag borde ha använt stäng dörrarna knappen. Den elektroniska displayen visar redan progress nedåt, trots att vi inte ens har börjat åka. Det skrapar och låter på färden nedåt. Ska det verkligen vara så? Klaustrofobikänslan hinner infinna sig under den korta färden och jag tittar oroligt ned på golvet. Frågan är, går det att sträcka ut sig raklång på golvet om man lägger sig ned? Det gör det troligen inte. Jag kommer att få sitta ned, utan att kunna sträcka ut mig raklång, ifall hissen skulle stanna. Dörrarna öppnas äntligen och även denna gång har hissen lyckats avverkar 8 våningar utan att fastna. Ett svagt klickande hörs när man närmar sig dörren. Sen är det bara att öppna och stiga ut. Det tog mig flera veckor att inte gå fram och trycka på låsknappen. Det tog mig likaså flera...
