lördag 16 augusti 2014

En kort sekvens ur en inte så fancy vardag

”Kör nedåt” meddelar den artificiella rösten redan innan man hunnit trycka på någon knapp. Jag trycker in det gröna E:et och väntar i evighet på att dörrarna ska stängas. Tänker som så många andra dagar att jag borde ha använt stäng dörrarna knappen. Den elektroniska displayen visar redan progress nedåt, trots att vi inte ens har börjat åka. Det skrapar och låter på färden nedåt. Ska det verkligen vara så? Klaustrofobikänslan hinner infinna sig under den korta färden och jag tittar oroligt ned på golvet. Frågan är, går det att sträcka ut sig raklång på golvet om man lägger sig ned? Det gör det troligen inte. Jag kommer att få sitta ned, utan att kunna sträcka ut mig raklång, ifall hissen skulle stanna. Dörrarna öppnas äntligen och även denna gång har hissen lyckats avverkar 8 våningar utan att fastna.

Ett svagt klickande hörs när man närmar sig dörren. Sen är det bara att öppna och stiga ut. Det tog mig flera veckor att inte gå fram och trycka på låsknappen. Det tog mig likaså flera veckor att lära mig att man inte behöver vräka upp dörren med våld, utan att det räcker att öppna den en centimeter eller så för att teknikens under ska hjälpa till att fortsätta dörrens rörelse utan armens hjälp.

Hettan slår till såsom hettan från en bastu. Inte hade det sett så varmt ut när man tittade ut genom glaset? Jag drar efter andan och känner efter en extra gång om det verkligen är så varmt. En blandning mellan varm kvalmig luft och avgaser når mina lungor och det kan konstateras att det är minst lika varmt som på lunchen. Några steg utanför porten inser resten av kroppen att värmen är påtaglig. De starka solstrålarna slickar den lätt solbrända huden och en obehaglig kletighet har redan börjat infinna sig på kroppen.

Försöker för jävels kryssa mellan alla turister och andra kontorister eller allmänna semesterfirare på den breda trottoaren. Det är som om det råder anarki. Ingen tycks hålla varken till höger eller vänster, utan alla går gladeligen i bredd, sniglandes fram i värmen. Mängden folk och herrgårmans färg får bestämma dagens rutt till tunnelbanan.

Herrgårman börjar blinka och jag försöker hinna över gatan utan att bli överkörd. Men för jävels. Fastnar bakom en grupp långsamma tanter med dramaten. Lättade stannar de väl uppe på trottoaren, efter att ha gått mindre långsamt för att hinna fram till andra sidans säkerhet. Det resulterar i en köttmur av tanter och att ingen annan kommer upp på trottoaren. Bilisterna tutar irriterat och det är tur för oss andra att vi är i Sverige. Ingen blir överkörd, utan alla hinner runda köttmuren i tid innan den första bilen swishar förbi.   

En lättande svalka omsluter kroppen när man går under jord, samtidigt som en frän doft av avlopp och avföring skapar kväljkänslor. Närmar mig snabbt dörrarna in till tunnelbaneområdet för där inne brukar det, om man har tur, lukta nybakat från Pressbyrån. Ser på trafikinformationen att det är 1 minut till Norsborg och 4 minuter till Sätra. Känner inte för att stressa, jag har inte bråttom. Efter att ha passerat spärrarna ställer jag mig i rulltrappan och tittar på alla jäktade människor som springer för livet nedför de vassa stegen för att hinna med Norsborgståget.

Nere på perrongen är det svalt, nästan like kallt, men skönt. Tar fram telefonen för att lyssna på Spotify. Tolv procent batteri kvar, det borde räcka. Tunnelbanan mot Sätra inkommer vid perrongen och nyfunna Phantogram spelar i lurarna. Knölar in mig på en sittplats vid fönstret. Att åka tunnelbana är rätt tråkigt. Största delen av färden ser man ingenting utanför fönstret. På riktiga tåg kan man sitta och titta i timmar. Titta ut på landskapet utanför, ha det perfekta soundtracket i öronen och sitta och låtsas att det är en sorglig men sällsam filmsekvens som utspelas. Den känslan infinner sig bara i tunnelbanan under den korta sträckan mellan Gamla Stan och Slussen.        

Inga kommentarer: