Wednesday of no return

Dagen med stort D lider mot sitt slut. Jag kan endast konstatera att hur mycket man än förbereder sig och hur hyfsat man än tycker att man klarat av situationer när det väl gällde, så känner man sig alltid otillräcklig efteråt. Troligen därför att man känner att man inte kan påverka utgången längre. Det är bara att hoppas på det bästa, det kan inte gå sämre än dåligt.

Som alltid, det sista som lämnar en människa är hoppet.
Det gäller att ta sig in och sen se till att stanna där inne i minst 40 år!

Då firar vi dagens bravader med hip-hop och sen lite middag på Östermalm.

Today was an important day. I hope I didn't screw up. I can always hope for a brighter future.

Comments

Popular posts from this blog

Kom som en sång

Beskow hos Design House Sthlm